Jag fick i Barcelona chansen att smaka på en av det mexikanska kökets storheter. Churros. Doughnuts med en twist. I det här fallet kommer twisten av en hel kopp smäld choklad som man dunkar ner de artärigenpluggande flottpinnarna i. Det är svårt att hindra sig själv från att försöka använda en av dem som ett sugrör för att suga upp choklad igenom men någonstans i bakhuvudet sitter en logikens ängel som övertygar en om att det inte kan sluta lyckligt.

En av orsakerna till att jag började den här bloggen var att jag hade ett mycket speciellt möte med en bizarr godistyp. Jag rädade pallarna på överskottsbolaget då jag sprang in i en hel hög med sockervaddshinkar.  En sort var blå. Allt blått är bra!

Jag köpte med den hem men tänkte stilla att den säkert inte kommer att smaka så fantastiskt. Saker från ÖB gör ju sällan det.

När jag skulle tillbaka för att köpa en hel pall var de borta.  Slutsålda. De lämnade ett litet svart hål i mitt hjärta (och i mina tänder) tills idag då jag gick förbi Jam-Jam i Globen centrum.

Kommer ni ihåg de blå bumlingarna som man fick i lösgodiset när man var liten? De som rev hela gommen? Kommer ni ihåg hur man åt dem ändå för att de var så GOOOODA? Cotton fluff löser det problemet (på ett ganska uppenbart sätt!) men smakar precis likadant. Det är helt omöjligt att sluta äta det!

Dessutom nästan hela dagsbehovet av E133!

När man rädar de bakersta hyllorna i suspekta orientlivsbutiker så är det ändå ganska sällan man råkar ut för några riktiga kulinariska höjdpunkter. Faktum är att det mesta som folk som flyttat till Sverige tycker ”påminner om hemma” är riktigt RIKTIGT äckligt. Därför tänkte jag göra ett inlägg för alla nitlotterna vi råkade ut för den här gången.

Jammie Dodgers, Custard & Jam:

Om ni längtar tillbaka till den roliga leken på dagis när man skulle smaka på olika saker med förbundna ögon och nån sadistisk fan proppade munnen på en full med mjöl, då ska ni köpa de här kakorna!

Family, Kakjävlar:

Jag förstår inte hur det kan vara så att konserveringsmedel är billigare än vetemjöl men det måste ju vara så eftersom de envisas med att ha i fler kompisar ur familjen E200 i de här kakorna än vad de har i naturliga råvaror. Smaken därefter. Härsket transfett och kemikalier.

Rosansky Lokum ya Kokosom:

Ett annat flitigt använt konserveringsmedel i vissa butiker är den gamla beprövade klistra-över-datummärkningen-med-en-liten-lapp. Värsta exemplet på det var min lokala butik som hade ”konserverat” en förpackning med skinka i över två månader. Här var det istället den där lilla felstavade ingredienslappen som prydligt satt över datummärkningen. Den som jag tog bort först efter att ha smakat på kakorna. Härsket kokos smakar lite som solmoget smör.

Ibland upptäcker man något så sinnessjukt konstigt att man bara måste stoppa det i munnen… Det händer mig ganska ofta. Jag gjorde för några veckor sen en räd ut till skärholmen för att inhandla alla de obskyra tyska godissorter som turkbutikerna och överskottslagret har att bjuda på. Ibland hittar man oanade delikatesser (som den blåa sockervadden de sålde i hinkar). Ibland är smakupplevelsen obeskrivbar…

Inte obeskrivbar därför att den var så delikat…

Obeskrivbar därför att jag inte kunde behålla ens ett av ”Pringles Roast Turkey” i munnen utan att genast spotta ut och få kväljningar. Av fem personer var det bara Ilan som kunde äta dem men han brukar ha ketchup på pasta pesto…

Tänk er Kalkonbuljong. Tänk er att man tar lika delar glutamat och kalkonbuljon. Tänk er att man kokar ner det tills det blir krispiga kakor av det. Då får man små skivor av högkoncentrerad kalkonsmak

Ni har blivit varnade!

En klassiker som har hängt med sen tonårstiden. Ting ting är en sorts segtuggad kola med fantastiskt stark ingefärssmak. Förutom att den har en ”staying time” i tänderna som kan tävla med knäck så är den även känd som en av jordens mest svårskalade godissorter. Under en kort period var jag langare till min bekantskapskrets. Första var gratis men sen gick det bara utför. Beroendevarning utfärdad.

Dessa härliga kinabutiker. En outtömmlig cornucopia av suspekt godis.

Plockade upp en Daim Forest Fruit i ett köpcentum utanför Trollhättan. Tänk er en chokladbit som luktar som den där drickan tonåringa småflickor i småstäder dricker. Den lovar fruktig förfriskning men ger knaprig chokladig muntorrhet och en slags irriterande syntetdoft i munnen medan man försöker avdaima sina tänder med tungan.

Jag är som en ettåring… stoppar färggranna saker i munnen.

När jag ändå håller på och upprepar saker alla redan vet så tänkte jag recensera ett av mina favoritgodis. Pocky.

Jag är helt övertygad om att Pocky är en lika stor nyhet för alla er japan-fanboys som Tokyo Hotell är för en fjortis med kattöron men här kommer det ändå.

Pocky är en blandning mellan godis och kaka. En bastardhybrid mellan ett mariekex och en finsk pinne doppad i en glasyrliknande smet eller choklad. I sverige kan man endast få tag på et fåtal sorter. Oftast choklad och jordgubb men fler smaker ploppar upp ibland. Min favvo, banan, får man leta lite efter.

Pocky jordgubb smakar… jordgubb… Ni vet den där syntetiska jordgubbssmaken som funnits med oss ända sen vi åt puckstång på dagis. Den som egentligen inte alls går att identifiera med jordgubb om man inte såg bilderna på paketet.

Japanerna (som såklart uppfann dem) har en halv miljard olika smaker av pocky. Grönt te, melon, päron, jasmin, ägg och ”ny-bil-smak”. Man får leta lite i kinabutiker runtom för att hitta alla. Får ni tag på den med mandel så ring mig!

Kom ihåg att Pocky bör ätas på en gång. De blir snabbt soggiga av luftfuktigheten och är då riktigt trista.

Jag tänkte döpa den här bloggen efter den godaste av kostcirkelns delar (Ni vet salt, fett och knapriga bitar).